Det var sommar hela året om, en aldrig sinande värmebölja som man avnjöt med stort välbehag och söp in med en sällad skådad glupskhet. Fattig som rik solade sig brunbränd i glansen, för principen var att plånbokens tjocklek var betydelselös i sammanhanget. Kunskap var den egentliga valutan på tiden då det begav sig, för utan den var det omöjligt att navigera i de vildvuxna markerna. Jag var vägvisare ett litet slag innan kunskapen spred sig och områdena kartlades, och med små, handskrivna lappar levererade jag information som beställts av olika bekantskaper, vilken de själva var oförmögna att finna på egen hand. Det var hemligheter hämtade från långt bort, kanske från andra sidan havet till och med, kryptiska trollformler på halvt nonsensspråk och, allt som oftast, skrivna utan blanksteg så man inte omedelbart greppade vad som stod. De magiska ord som figurerade mest var referens till fundamental vetenskaplig teori och ett citat från filmvärlden. Det ena åkallade soldater från en avlägsen framtid och det andra skapade pengar ur tomma intet. De lekar vi lekte hade vi fullkomlig makt över. Vi bestämde själva reglerna och gjorde som vi önskade med det som redan fanns på plats.
Det var vildvuxet men absolut inte ödemark. Överallt man tog sig fans det antagligen redan någon där. Många utforskare började samlas i gläntorna och byggde kojor tillsammans. De började diskutera vad de nu än var intresserade av och blev vänner och fiender. Det fans ingen särskild plats för kallprat, eller för den delen något behov av det. De samlades för att dela information och kanske för att arbeta på något projekt. Var och ens intresseområden styrde vart man gick någonstans, det fanns ännu ingen centraliserad institution som samlade alla ämnen och människor under ett och samma tag. Alla bar färggranna masker och påhittiga påhittade namn. ingen var anonym men alla var hemliga. När det behövdes kunde man byta mask, man kunde vara osynlig när det passade bäst. Det var stor frihet på det sättet, men när du väl pratade med någon var det alltid ett ansikte du mötte.
Världens största nationalpark växte sig ohindrat stark och alla hyllade dess framfart. Så liten som jag var förstod jag att det var något särskilt med det hela. Det pratades om en ny möjlighet för demokratin och andra fina ord. Snart var alla ute och utforskade, och till en början var det bara trevligt. Det blev lättare att finna sin väg, stigarna blev upptrampade och några driftiga personer började bygga kommersiella vägar, vilket inledningsvis bara kändes positivt. Dessutom lovade byggherrarna att aldrig gå över till de ondas sida.
I detta landet-där-man-gör-som-man-vill fanns det aldrig någon anledning till att inte dela med sig, ingen betydande gränsdragning mellan vad som tillhörde vem. Först delades allt från person till person, hand till hand, och priset för byteshandeln var noll. Hela byteshetsen blev till slut så stor att det blev den största politiska frågan på dagordningen, och de delningsinstitutioner som blivit nödvändiga skulle huggas ner och brännas. En mängd fina kojor blev till intet, så för enkelhetens skull började folk samlas vid havet. Man promenerade ner till sjörövarbukten för att hämta det man ville ha, vilket också blev en knepig historia som inte riktig avslutats ännu.
Åren gick och det byggdes allt fler hus. I de största började lägenhetsuthyrning bli det senaste stora. Alla ville ha en till utformningen likadan lya som man sedan kunde pynta med egna foton i något smått beklämmande försök att dölja den trabantliknande planlösningen. Miljonprojektet är ett mikroskopiskt projekt i jämförelse.
Makten gavs fortfarande av kunskapen, för de som visste lite mer hade inte svårt att genomskåda att den som äger det största huset också styr de inneboendes liv genom att formge lägenheterna.
Man gick från att vara medborgare, människa och anonym till att vara kund, men i slutändan har alla förvandlats till rent kapital i ett gigantiskt bluffspel där ens egen köpkraft inte har någon egentlig påverkan. Varje individ är nu statistik, en avpersonifierad siffra som visar på någon form av tendens, vilket sedan kan visas upp för någon lättlurad finansiär som tror att det är indikativt på vad som är populärt. I själva verket kvittar det vad statistiken säger, eftersom det inte finns alternativ till de varor som erbjuds på marknaden. Ekonomin blir ett spel som förs långt bortom konsumenternas horisont, med stora pengar som läggs på dödfödda projekt utan att man märker skillnad på dem och de levande. En slags deprimerande kycklingfarm där friska och krasade ägg sjukligt samsas om samma plats i en overklighetsförankrad penningpsykos, med en värmelampa som ständigt lyser som för att liksom säga: “Så länge solen lyser är det sommar.” Fast solen lyser även på vintern, och det är lätt att bli snöblind i det känslokalla, cyniska klimatet. Samma trötta fantasyserie fortsätter år in och ut att proklamera att vintern nalkas, men vintern är redan här.
Nu köpts allemansrätten upp av storspelarna. Vi som äger den säljer den, och de där spelarna väljer att sätta låga fartgränser på våra gemensamma vägar för att locka bort hönsen från sina konkurrenter. Och alla äter fågelfröna som läggs ut; folk försöker fortfarande fly från att betala tevelicensen fast de samtidigt glatt betalar 79 kr i månaden för en underhållningstjänst de inte har något inflytande över, eller del i. Min barndoms värld är asfalterad, och det finns bara kolossala kedjor som bedriver all verksamhet. Jag rycker ut sladden och går ut i den verklighet vi glömde bort och ser vad som händer där istället.